Det här var oväntat...

Helt plötsligt har min kropp börjat längta efter att träna... kommer inte ihåg när det hände senast. Om någonsin, förutom när det handlat om yoga som är en för mig underbar träningsform som tilltalar mitt djupa innersta med både övningar och miljö där tända ljus och lugn, harmonisk musik får fylla hela mig med välmående och balans. Men nu är det inte den träningsformen jag längtar efter utan den där varianten där man tar i lite mer och faktiskt blir ganska ordentligt svettig, vilket jag aldrig någonsin haft någon som helst längtan efter.
 
Vi har ju alla olika syn och erfarenheter när det kommer till just träning. Och de senaste åren har den varit helt obefintlig för mig, helt enkelt för att kroppen inte haft den orken och energin för att klara av ens den lättaste form av träning. Har istället behövt bearbeta annat på ett djupare plan och fokuserat på mina meditationer som gett mig ett inre välmående för att kunna hantera värken och på så vis med väldigt små steg allteftersom kunnat bygga upp energinivån tillsammans med mina andra må-bra-verktyg, där bland annat den vegetariska kosten med inriktning på den ayurvediska läran och min varje-dag-likadan-struktur har lett mig dit jag är idag.
 
Stolt och lycklig står jag nu här, redo för nästa steg och fortsättningen till att ge min kropp den rörelse den behöver för att än mer bygga upp styrkan, kraften och energinivån inom mig. Har sedan tre veckor inlett denna nya träningsform där söndagar fått ge plats till detta nya i mitt liv. Spinning...femton minuter, senaste gången tjugo minuter och med ökat motstånd i reglaget, i min takt, utifrån mina förutsättningar där jag har en alldeles egen PT i form av min älskade man som själv leder grupper i bland annat spinning och nu gör det här tillsammans med mig, och för mig. Längtar till mina träningssöndagar och ser nu fram emot fortsättningen... ett steg i taget...och låter mig vägledas av denna visdom från Lao Zi:
 
"Naturen skyndar sig aldrig, och ändå uppnås allting"
 
Jeanette 💚
 
 
 
 
 
 
 
 

Vildhästen Eya hittar hem

Idag kliver sagomormor fram och vill berätta en saga för dig. Sann eller ej, det får du avgöra själv. Men i sagornas värld är allt möjligt, precis som i det verkliga livet om vi väljer att tro på det.
 
Sagomormor har under tiden jag nu pratat gjort upp elden här i cirkelns mitt och lagt ut renfällar runtom den sprakande elden här i den evigt gröna tallhedsskogen bland stenhällar, lingonris och stenar inklädda i de vackraste, varma gröna olika arter av mossa, så att du som känner dig kallad att ta del av denna berättelse nu är välkommen att hitta din plats att slå dig ner på. Här finns plats för alla som önskar... ser det ut som alla platser är upptagna så oroa dig inte. Sagomormor har en magisk trollformel så att renfällarna läggs ut vartefter de behövs.
 
Välkommen vackra du att hitta din plats nu för att ta del av denna berättelse, säger sagomormor:
 
Vildhästen Eya med sin bruna päls, den vita stjärnformen i pannan och vitskimrande man dundrar fram över de grönklädda hedarna tillsammans med de andra i flocken. Varje dag är den andra lik och Eya har sedan en längre tid tillbaka känt att något ligger och skaver inom henne. Känner det som att hon bara följer med de andra i allt det dom gör. Andra tar beslut som dom anser är det rätta och riktiga. För att bli accepterad är det bara att lyssna. Hennes egen röst har alltmer tystnat. Eya är dränerad på energi. Hon är så trött och känner djupt inom sig att hon fastnat i något där hon inte vill vara kvar längre. Varför är jag inte längre lycklig? Varför känner jag mig så instängd ? Vad är det jag längtar efter egentligen? 
 
Årstiden på hedarna bjuder in dimmorna att lägga sig över landskapet. Det är svårt att se någon längre sträcka framför sig och det är då Eya bestämmer sig. Tar beslutet där och då, tidigt den morgonen, innan alla de andra vaknat till. Hon inser plötsligt där hon finner vägen framåt att det intuitiva får leda henne dit hon ska. Har ingen aning om var denna stig hon nu funnit och följer ska leda henne och vad hon ska komma fram till men känner ändå en trygghet i att fortsätta framåt.
 
Hon skymtar något nu. Ser att det är träd som står där en bit fram, en skog fylld av högresta träd med kraftfulla stammar som berättade att där har dom funnits i hundratals med år, vars rötter finner näring och kraft djupt nerifrån Moder Jord och vars kronor fyllda av gröna, fylliga, glänsande blad sträcker sig upp för att ta emot solens ljus. Eya lindas in i en känsla som hon sedan länge glömt bort. Tillit. Hon fortsätter framåt längs den mjukt ringlande stigen som leder in i skogen där solens strålar silas ner mellan träden för att lysa upp. Hör fåglarnas sång. Djuren som bor där tittar nyfiket fram och ser på henne med vänliga ögon som för att hälsa henne välkommen och en tyst kommunikation sker dom sinsemellan där hon bekräftar att hon hört deras välkomnande och tackar ödmjukt för detta.
 
Ännu en bit fram lyser ljuset starkare och skogen öppnas upp i en cirkelformad glänta. Eya går in där och känner så starkt att här ska hon stanna en tid och finna svaren på alla sina frågor som kommit upp till ytan, släppa taget om allt tungt och gammalt, hitta tillbaka till sig själv och sitt innersta vackra väsen. Det hon nu glömt bort men det som en gång i tiden var det mest självklara sättet att leva sitt liv. Leva i balans och harmoni med Moder Jord och allt levande runtikring som naturen utgör. Återupprätta länken till naturens kraft och ta del av all den läkning den ger. Eya tog ett steg i taget och på sina många promenader och utflykter i nejderna mötte hon bergen, havet, stenarna, växterna, träden och djuren som alla delade sin visdom till henne. Kände sig som en upptäcktsresande. Fann alltid en väg att släppa det tunga som kom upp till ytan och vidare till det som gav henne insikter som landade som aha-upplevelser för att vägleda henne ytterligare framåt. För hon var aldrig ensam. Ständigt fick hon vägledning, inte bara från sin inre visa ledare som fick tala med allt klarare ton utan även från naturens alla goda väsen. Synliga som osynliga. Inte minst hennes mor som sedan många år hade vänt åter till stjärnhimlen och fanns där tillsammans med förmödrar och förfäder. Så många som ville henne väl.
 
Från att Eya tog beslutet att lämna sin gamla flock och då varit så gott som igenstängd i sitt känsloliv och dränerad på energi, inte tagit sig själv och den där inre rösten som många gånger sa att hon måste lyssna och ta sig själv på allvar kom så tiden där hon pendlade mellan att arbeta med att släppa det som begränsade och hindrade henne från att fortsätta gå vägen framåt och dagar då hon kände sig fullständigt harmonisk för att så plötsligt en dag inse den varaktiga förändringen inom sig. Friden, kraften och styrkan hade infunnit sig inom henne. Lyckan som hon sökt så länge var ju där och hade funnits hela tiden. Det var bara det att alla lager av rädsla, sorg, oro, grubbleri och ilska lagt sig som en våt tung filt över hela henne och gjort att hon inte kunnat känna den. Eya strålar och lyser nu.
 
Dagen är nu inne för att lämna den vackra gläntan i skogen med vetskapen om att hon närhelst hon behöver kan komma hit. Med lätta steg tar hon sig framåt och ser en ny stig som öppnar upp sig och visar sig för henne. Vet att hon är trygg att följa den och efter en tids vandring i den vackra grönskande naturen där djuren och fåglarna följer henne, växterna och träden talar med sin visdom och berättar: Eya, du är på rätt väg nu. Fortsätt bara framåt. Vi finns här för dig och är med dig. Alltid. Då plötsligt ser hon något där framför sig, vet att hon kommit rätt, känner det i hela sitt väsen, känner samhörigheten... vildhästar, i de vackraste, klara,rena färger, som lugna, trygga och harmoniska står där och betar av det saftiga gröna gräset som finns i överflöd. En efter en höjer hästarna blicken och ser henne där hon kommer ut ur skogen. Kommer henne till mötes. Gnäggar av förtjusning. Ser henne djupt i ögonen och säger: Välkommen hem! Du är väntad och du är efterlängtad.
 
Eya, med sin bruna vackra päls, den vita stjärnformen i pannan och den vita manen som lyser magiskt som av stjärnstoft, dundrar så fram i det vilda och fria tillsammans med sin nya flock där hon nu känner kontakten med Jorden för varje steg hon tar över hedar och slätter eller om hon lugnt och stilla står och betar av den näringsrika födan som stärker hennes kropp. Ser och känner allt det visa och vackra omkring sig, i vetskap att hon nu är i förbindelse med  källan av visdom och kärlek. Hon har hittat hem!
 
Elden här i den evigt grönskande tallhedsskogen börjar att ha brunnit ut. En glöd i den varmaste orange och några blålila eldsflammor som sakta söker sig upp mot skyn finns nu kvar och sagomormor tackar dig som tagit dig tiden för att komma hit och lyssna till hennes berättelse. Kanske du som lyssnat fått insikter, tankar, känslor, funderingar kring något som berör dig mitt i livet för där du befinner dig nu? Oavsett, kommentera gärna och dela gärna denna berättelse vidare om du vet någon som behöver ta del av den.
 
Med kärlek och visdom 💚
 
Jeanette och Sagomormor
 
 
 
 
 
 

Släpper taget om min gamla yrkesidentitet

Vem är jag när jag inte längre kan identifiera mig med mitt ursprungliga yrke? När jag vet att jag måste släppa taget om det gamla helt och fullt. Känner djupt inom mig att det är dags nu. Det är en process som pågått under ganska många år nu och för mig har det varit en del lager att gå igenom för att komma dit jag är idag.
 
Reflekterar över hur jag egentligen känner och en mängd frågor kommer upp: Är jag mitt yrke? Behöver jag ett yrke för att räknas som någon i vårt samhälle? Är jag i behov av ett jobb för att utvecklas och finna mening i livet? Är det viktigt för mig att ha ett jobb att gå till för att jag ska vara lycklig, ha något att göra på dagarna, finna gemenskap med andra?
Konstaterar med lätthet i mitt hjärta att nej, jag behöver inte svara ja på någon av ovanstående frågeställningar. Jag är ju så mycket mer än så. Jag är ju jag, oavsett huruvida jag har ett yrke eller ej att referera till. Men skulle inte vilja vara utan alla de erfarenheter mitt gamla yrkesliv gett mig för det har ju varit med och format mig till den jag är idag. Vet att jag är en mängd gåvor, erfarenheter, kunskap och talanger som utgör just mina unika ingredienser i mitt sanna jag. Att vara lycklig är idag en självklarhet och en huvudingrediens i mitt liv. Att släppa taget om offer rollen där jag tycker synd om mig själv för att jag lever med smärta och värk i min kropp, ibland mer, ibland mindre, har varit och är avgörande för att mitt lyckliga jag ska infinna sig oavsett hur min dag ser ut.
Den dagen jag gjorde valet att aktivt alltid se till att jag ska må så bra jag bara kan började saker att hända. Verktyg efter verktyg har kommit till mig vartefter jag behöver. Har lagt mitt fokus på min personliga och andliga utveckling, funnit mening i livet i fastän jag inte kunnat yrkesarbeta under några år, har haft fullt upp med att få min vardag att fungera och gemenskapen med andra har i första hand varit min fina familj. Har funnit ett stort och viktigt verktyg i mina dagliga meditationer för att uppnå inre välmående och mer energi. Har på så vis kunnat hantera värken på ett mycket bättre sätt än tidigare. Min väldigt tydliga likadant-varje dag-struktur där mina dagars innehåll i stort sett varit och är desamma för veckans alla dagar har gjort att min kropp fått något att förhålla sig till som är återkommande för att känna igen och känna sig trygg i mina aktiviteter jag gör utan att vilja slå på flyfunktionen och stänga ner för att skydda mig är ett annat viktigt verktyg för mig som gör att energinivån i mig höjs. Så med andra ord...min struktur ger mig hållbarhet. Så tacksam för alla mina må-bra-verktyg som finns här för mig på min väg. Som hjälper mig och stärker mig. Vare sig det handlar om en lättare dag eller en dag som bjuder på lite mer utmaningar. För så är det ju...livet händer och saker sker som inte alltid går att förutse och som får mig att tänja på gränserna lite för mycket. Men jag faller inte lika hårt längre, tar inte lika många steg tillbaka för att bygga upp mig och min energinivå igen. Ser tydligare och klarare på det som sker i mitt liv och vågar möta och ta tag i det jobbiga som kommer upp till ytan och som jag behöver bearbeta för att kunna släppa och fortsätta min väg framåt i lätthet.
 
När jag nu väljer att helt släppa taget om min gamla yrkesidentitet, barnskötare, så behöver ju inte det innebära att jag aldrig mer kommer att arbeta med eller finnas för barn på något annat sätt. Ett på för mig nytt sätt. Ingenting jag vet något om i nuet men det jag vet är att jag och barnen jag möter har något speciellt ihop. Har så lätt för att knyta an till dom och dom till mig. Så har det alltid varit. I nuet är det precis så som det ska vara. Jag har mitt älskade barnbarn som snart fyller tre år och jag är hans älskade mormor. Varje gång vi får vara tillsammans är den största av gåvor.
 
Att släppa taget om det gamla innebär ju också att jag gör plats för något nytt. Spännande...Känner att det händer mycket inom mig nu som vill göra plats för detta nya. Bär en ny trygghet där jag vet att när jag släpper rädsla och oro över att inte orka göra sånt jag önskar och drömmer om och istället väljer tillit och följer min starka längtan, ja då kan magi skapas.
 
Varm kram 💚